I ett Vinnova-finansierat projekt har Wingårdhs, tillsammans med Varvsstaden, Circue och möbelkonstnären Finn Ahlgren, undersökt hur befintliga byggnader kan tas till vara genom transformation snarare än rivning.

Projektägare är Wingårdhs och arbetet leddes av Vera Matsdotter, arkitekt och hållbarhetsstrateg. Redan från början sattes en tydlig riktning: det här skulle inte vara ett projekt som startade i tekniska begränsningar. Det skulle börja i ett mindset – en vilja att se det befintliga som en resurs och låta arbetssättet formas därefter.

Den fysiska platsen för innovationsprojektet var Kockums gamla Personalhus – en byggnad som ska bevaras.

Första halvan av projektet präglades av framsynsarbete och inventeringar. Kajsa Dahlbäck, samhällsstrateg på Wingårdhs, ledde arbetet tillsammans med Circues metod Utopiatyping. Genom att låta deltagare formulera visioner för en avlägsen framtid och sedan stegvis föra dem tillbaka till vår tid öppnades nya tankebanor. Metoden bröt invanda föreställningar och skapade utrymme för kreativa, hållbara idéer som kunde omsättas i praktiken – och inspirera till nya funktioner i den gamla Personalhusbygganden.

– Vad gäller återbruksdelen började vi med att enas om en inställning, säger Vera. Att inte automatiskt fråga vad som måste bort, utan vad som kan få vara kvar – och hur vi kan arbeta vidare med det.

Ambitionen var att inspirera till en cirkulär byggprocess och samtidigt skapa en byggnad som både fungerar och uttrycker en ny syn på estetik och materialanvändning.

Att skapa förutsättningar för ett annat arbetssätt

Utifrån detta förhållningssätt byggdes projektets metod steg för steg. För att kunna arbeta mer precist med det befintliga huset genomfördes en scanning av Circue. Den digitala modellen gav en samlad bild av materialhistorik och byggnadens faktiska sammansättning – och därmed en förståelse för dess klimatmässiga, resursmässiga, tektoniska, kulturella och ekonomiska värden.

Scanningen visade att Personalhuset innehåller drygt 8 000 ton material, varav 75 procent är del av den bärande konstruktionen. Eftersom huset ska bevaras blev det särskilt intressant att undersöka återbrukspotentialen i de resterande 25 procenten – de material som ofta rivs och hamnar på deponi vid ombyggnation.

Parallellt genomförde Finn Ahlgren en konstnärlig inventering av material, byggdelar och rumsliga kvaliteter. Hans ingång var att allt är värt att bevara – inte bara det som har högst klimatbesparingspotential.

– Även material med låg status, som gipsskivor, har potential att få ett nytt liv. Det konstnärliga perspektivet ifrågasätter normer och ser möjligheter där andra ser avfall.

Projektets sista del handlade om att bygga prototyper i skala 1:1, framtagna tillsammans med arkitektstudenter och elever från Peabskolan under två intensiva workshopveckor. Studenterna gav projektet en ny dimension och blev en lärandeprocess för nästa generation arkitekter och byggare, som fick arbeta praktiskt med återbruk och byggnation inom planetens gränser.

Bilder från utställningen: 1) och 2) på drivhusen. 3) Rummen möblerades och väggarna blev samtalsobjekt. Foto: Petra Bindel, november 2025.

Konkreta lösningar – ett system för att hantera olikheter

Projektet resulterade inte i en färdig lösningskatalog, utan i en serie prototyper som tillsammans bildar vad  vi i projektgruppen kallar ett ”system för att hantera olikheter”. Prototyperna är inte tänkta att ersätta allt nytt material, utan fungera som komplement och katalysator för ökat återbruk.

– Kan man återbruka trasigt gips kan man återbruka vad som helst.

Arbetet handlade mindre om den perfekta skalbara designlösningen och mer om att utveckla en systematik. Innovationen ligger i processen – ett systemtänk som är relevant både i ny- och ombyggnation.

Principen är tydlig: det som byggs framåt ska kunna demonteras och återbrukas vid nästa ombyggnation, antingen ner på materialnivå eller som modul. Modulen har sannolikt störst potential ur både skalbarhets- och ekonomiskt perspektiv.

Prototyperna blev samtalsobjekt. I utställningen möblerades rummen och väggarna fungerade som diskussionsytor kring återbrukets estetik och genomförbarhet.

Förbrukningsmönster snarare än material

I projektet används begreppet förbrukningsmönster som en bärande idé. För Vera handlar det om att flytta fokus från enskilda material till de system och beteenden som styr hur vi bygger och river.

– Det är inte materialen i sig som är problemet, utan hur snabbt vi gör oss av med dem. Även om vi vet att byggnaders stomme utgör störst klimatbelastning, så ska vi inte förbise de material som ofta har en (oförtjänt) kort livslängd. Alla de delar som rivs ut vid hyresgästanpassningar till exempel utgör på sikt en större klimatbelastning än vad vi kanske tror.

Klimatbesparingspotential

Beräkningarna visade att klimatbesparingspotentialen (A1–A3) i Personalhusets material uppgår till cirka 1 800 ton CO₂e. Det motsvarar ungefär 5 000 kvm standardnyproduktion – eller 9 000 kvm klimatförbättrad nyproduktion.

Enligt Reduction Roadmap* behöver byggindustrin minska sina utsläpp med 96 procent för att hålla sig inom den planetära gränsen. I det perspektivet blir ombyggnation, tillsammans med en lägre byggtakt, en avgörande del av lösningen.

*Reduction Roadmap baseras på den senaste klimatforskningen från FN:s klimatpanel IPCC och beskriver tydligt vilka utsläppsminskningar som krävs för att hålla den globala uppvärmningen inom 1,5 grader.

Estetik under transformation

En central del av arbetet har varit det Vera kallar estetik under transformation – ett förhållningssätt där spår av tid, lagningar och förändring ses som kvaliteter.

– Återbruk innebär nästan alltid att något inte blir perfekt. Frågan är om vi vågar stå för det.

I detta arbete spelade konstnären Finn Ahlgren en viktig roll. Som del av projektgruppen bidrog han med ett konstnärligt perspektiv på material, ytor och berättelser – och hjälpte till att formulera hur förändring kan ges ett eget uttryck.

Finns arbete gjorde oss uppmärksamma på de ”fula” materialens värde, säger Vera. På hur det slitna, lagade och förändrade kan bära mening, inte bara funktion. Och enligt Finn borde en sådan estetik även ha högre status än en ny slätputsad gipsvägg.

Samarbetet inom det tvärdisciplinära projektteamet, där arkitekten Joakim Lyth på Wingårdhs hade en central roll, var en nyckel för att föra dialogen mellan idéer från framsynsarbetet till genomförandet av prototyperna framåt. Projektet visar samtidigt hur innovationssatsningar ger utrymme att testa sådant som annars sällan hinns med i pressade byggprojekt.

Blicken framåt – hopp och realism

Återbruk är fortfarande vanligare i ombyggnation än i nyproduktion. Ekonomiska incitament, tekniska krav och tidsplaner bromsar utvecklingen. Samtidigt visar projektet hur stora klimatbesparingar som faktiskt är möjliga.

Utmaningen ligger inte bara i tekniken, utan i hur vi definierar kvalitet, effektivitet och framgång. För att få snurr på återbruket krävs både nya verktyg och nya affärslogiker – och fler projekt som vågar utmana normen.

Återbruk är inte bara en metod. Det är ett perspektivskifte.

Ett som börjar i ett mindset – och som, när det fungerar, tar form i handling.