Reportage – LFM30

Som projektledare på Wihlborgs har han i över ett decennium arbetat med nyproduktion i södra Sverige. Tidigt handlade det om teknik, kalkyler, genomförbarhet. Men någonstans längs vägen – inte minst i arbetet med Max IV i Lund – började hållbarhetsfrågorna ta större plats. Miljöcertifieringar var först ett krav att uppfylla. Sedan blev de ett verktyg. I dag är de en del av hans sätt att tänka.

– Idag går det inte att separera hållbarhet från värde. Gör man det på riktigt stärker det byggnadens värde både på kort och lång sikt.

Ett projekt som samlar erfarenheterna

Amphitrite är Wihlborgs nya universitetsbyggnad på Universitetsholmen i Malmö – cirka 20 000 kvadratmeter för Malmö universitet, med planerad överlämning i december 2027 och undervisningsstart hösten 2028. Här ska rymmas lärosalar, kontor och en tandvårdsklinik med höga tekniska krav.

För Rickard innebär projektet en möjlighet att kunna samla flera års hållbarhetsarbete i ett och samma projekt.

Tidigare projekt har gett lärdomar om klimatförbättrad betong, hybridlösningar och återbruk. I ett av dem valde teamet, mitt i färdigprojekterade bygghandlingar, att göra om för att kraftigt sänka klimatpåverkan.

– Det krävdes att vi vände på varenda del tillsammans med konsulter och entreprenörer. Det var tufft, men lärorikt och gav goda resultat.

Hållbarhet som värdeskapare

För Rickard handlar hållbarhet inte om att lägga till något. Det handlar om att skapa en byggnad som står sig över tid – ekonomiskt, funktionellt och kulturellt.

– Om du bygger något som är robust, flexibelt och har en berättelse, då stärker det värdet. Det blir attraktivt för hyresgäster. Det blir lättare att förvalta. Det blir mer relevant över tid.

När den tidigare byggnaden på platsen demonterades gjordes en noggrann återbruksinventering. Tegel, kalksten, terrazzo och delar av konstruktionen kartlades. I den nya byggnaden får det återbrukade teglet en framträdande roll i fasaden. Kalksten och terrazzo tas tillvara. Spillmaterial integreras i gestaltningen. Delar av den gamla magasinsstommen mot Bassängkajen bevaras.

Återbruket minskar klimatpåverkan, men det ger också byggnaden identitet. Den knyter an till platsen och historien. Den blir något mer än en generisk volym.

– Det handlar om att göra det ordentligt. Om gestaltningen är bra ska det inte kännas som en kompromiss.

Hybrid utan dogm

Bakom fasaden finns en hybridstomme: huvudsakligen betong, med minimerat stål och en indragen översta våning i trä. Betongen är klimatförbättrad och optimerad. Trä används där det gör mest nytta.

– Rätt material på rätt plats är för oss ett sätt att minska klimatpåverkan på riktigt. Det handlar om effekt, inte symbolik.

Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som gör projektet mer trovärdigt. Amphitrite är inte ett symbolprojekt. Det är en komplex universitetsbyggnad med installationsintensiv tandvårdsklinik – verksamheter som i sig ställer höga tekniska krav och påverkar klimatavtrycket per kvadratmeter. Därför behöver andra delar utformas med särskild omsorg.

Att minska klimatpåverkan handlar om att arbeta metodiskt och långsiktigt, utan att tumma på funktion, robusthet eller användbarhet över tid.– Hållbarhet måste fungera över tid. Det är först när klimatambition och affär hänger ihop som förändringen blir bestående.I Wihlborgs investeringsbeslut vägs klimatprestanda in in som en del av helhetsbedömningen. Ett alternativ som kräver mer resurser initialt vara det mest ansvarsfulla valet om den ger lägre påverkan, högre kvalitet och bättre beständighet.

Flexibilitet som framtidssäkring

En annan aspekt som Rickard återkommer till är flexibilitet. Amphitrite är projekterad för att kunna förändras över tid. Installationer är placerade så att planlösningar kan justeras. Andra verksamheter ska kunna ta över utan omfattande rivning.

Om byggnaden kan anpassas slipper man riva och bygga nytt i framtiden. Det är där den verkliga klimatvinsten och värdeökningen kan ligga.

Modet att stoppa

Men Rickard romantiserar inte processen. I tidigare projekt har han varit med om att testa lösningar som inte fungerade fullt ut. När kvalitetsrisker uppstod valde teamet att pausa och ompröva. Det handlade inte om att sänka ambitionen, utan om att säkerställa att lösningen verkligen höll tekniskt och klimatmässigt.

– Man måste ha modet att stoppa och tänka om. Annars riskerar man att bygga in problem i något som ska stå i decennier.

Amphitrite bär med sig den erfarenheten. Ambitionen är hög, men den är förankrad i praktisk kunskap.

En byggnad med längre liv

När Rickard pratar om Amphitrite handlar det sällan om siffror först. Det handlar om livslängd.

Om en byggnad som kan stå länge.
Om material som får fortsätta vara en del av stadens berättelse.
Om flexibilitet som gör att huset inte blir obsolet.

– Gör man det rätt så stärker hållbarheten byggnadens värde. Det är där vi måste landa.

Amphitrite är ännu inte färdig. Men den visar hur hållbarhet kan vara både klimatstrategi och affärsstrategi – samtidigt.

Datum: 31 mars
Tid: 09:00
Plats: JM, Navigationsgatan 1, eller på TeamsUppdraget lika enkelt som avgörande – att visa hur klimatnytta och affärsnytta kan gå hand i hand.

– Det finns ingen nödvändig motsättning mellan klimatambition och affärsnytta. Men vi måste definiera hur vi gör det i praktiken. De som lyckas med den uppgiften kommer att öka sin sannolikhet att nå framgång över tid.

Från AG1 till omställningsledare

Ledare för området är Tomas Niklewski, affärsutvecklare på JM. Han har varit aktiv i LFM30 sedan bolaget gick med och har under flera år engagerat sig i tidigare Arbetsgrupp 1 (AG1) – den grupp som arbetat med just affärsperspektivet på hållbarhet. Nu tar han steget in som omställningsledare och sitter även i LFM30:s ledningsgrupp.

– Det känns både naturligt och viktigt att fördjupa arbetet. Affärsperspektivet är helt avgörande om vi ska lyckas med omställningen.

Erfarenheterna från AG1 har varit tydliga. Inledningsvis uppfattades klimatåtgärder ofta som en kostnad som behövde hanteras. Men genom seminarier och analyser av klimatinvesteringar kunde gruppen identifiera faktiska uppsidor – särskilt på den kommersiella marknaden, där hyresgäster ställer tydliga krav på klimatprestanda och certifieringar.

Utmaningen ligger i att utveckla samma tydlighet i fler segment och att stärka kopplingen mellan klimatkrav, finansiering och värdeskapande.

Det här ska området arbeta med

Omställningsområdet kommer att arbeta med ramverk och rapporteringskrav, värdering av klimatinvesteringar, finansieringsformer och pilotprojekt kopplade till exempelvis återbetalning och upphandling. Varje träff ska innehålla ett tydligt kunskapsinslag – forskning eller praktik som ger deltagarna konkreta verktyg.

Tomas bakgrund som arkitekt, med erfarenhet från både arkitektkontor och stadsbyggnadskontoret i Malmö, ger honom ett brett perspektiv på samhällsbyggnadsprocessen. I dag arbetar han med markanskaffning och affärsutveckling på JM – alltså i tidiga skeden där många de avgörande besluten tas.

– Det är där riktningen sätts. Om klimatambitionen ska bli en del av affären måste den in tidigt men den måste sedan följa med genom hela processen.

Området riktar sig därför till personer i alla skeden från strategiska beslut och affärsutveckling till projektledning, produktion och fastighetsägare – hela värdekedjan är lika viktig.

Kunskapsutbytet mellan de olika länkarna är viktigt att fånga upp, det som beslutas i affären påverkar byggnation och förvaltning och erfarenheterna därifrån behöver i sin tur återföras in i hur affärer formas framåt – här kan LFM30 fungera som en katalysator för nya idéer.

En del av en större kraftsamling

Med tre tydliga omställningsområden tar LFM30 nu ett nytt steg i sitt utvecklingsarbete. För Tomas är målet klart: att flytta diskussionen från om klimat kostar – till hur klimat skapar värde.

– Det är skönt att kunna känna att man försöker vara en del av lösningen, inte bara en del av problemet.

Och i grunden är det just det omställningsområde ett handlar om: att visa att klimatambition inte är en bromskloss för affären – utan en möjlighet att stärka den.

Fakta: LFM30:s omorganisation – omställningsområden från 2026

I början av 2026 träder LFM30:s nya struktur för omställningsarbete i kraft. I stället för en rad parallella arbetsgrupper organiseras föreningens arbete nu i tre övergripande omställningsområden. Syftet är att gå från enskilda projekt och piloter till integrerade satsningar som kan skapa klimatnytta i praktiken och bidra till systemförändring i bygg-, anläggnings- och förvaltningssektorn.

1. Klimatnytta i affären

Detta område fokuserar på styrning, finansiering och marknadsdrivkrafter som möjliggör klimatomställningen. Målet är att göra klimatnytta lönsam och minska ekonomiska barriärer för omställning genom att utveckla affärsmodeller, upphandlingsstöd och incitament som kopplar klimatnytta till värde i affären.

Läs mer: Omställningsområde: Klimatnytta i affären

2. Klimatsmart byggnation – Process och materialflöden

Detta omställningsområde, som artikeln handlar om, fokuserar på hur materialval, arkitektur och produktionsprocesser påverkar klimatavtrycket genom hela byggprocessen — med särskilt fokus på LCA A1–A5 (från råvaruutvinning till färdig byggnad). Området syftar till att utveckla metoder och verktyg som stödjer klimatsmarta beslut i planering, produktion och användning.

Läs mer: Omställningsområde: Klimatsmart byggnation – Process och materialflöden

3. Klimatoptimerad förvaltning

Detta område handlar om att bevara och förstärka klimatnyttan i det befintliga beståndet, med fokus på livscykelfaserna B–D (drift, underhåll och renovering). Arbetet inkluderar energi- och driftoptimering, återbruk i förvaltning och metoder för lärande och uppföljning, så att erfarenheter från förvaltning kan återföras till nyproduktion och planering.

Tillsammans utgör dessa tre omställningsområden en strukturerad portfölj för LFM30:s fortsatta arbete i övergången till klimatneutralitet till 2030, där både praktiska verktyg och branschgemensamma metoder är i fokus.

Läs mer: Omställningsområde: Klimatoptimerad förvaltning

Projektägare är Wingårdhs och arbetet leddes av Vera Matsdotter, arkitekt och hållbarhetsstrateg. Redan från början sattes en tydlig riktning: det här skulle inte vara ett projekt som startade i tekniska begränsningar. Det skulle börja i ett mindset – en vilja att se det befintliga som en resurs och låta arbetssättet formas därefter.

Den fysiska platsen för innovationsprojektet var Kockums gamla Personalhus – en byggnad som ska bevaras.

Första halvan av projektet präglades av framsynsarbete och inventeringar. Kajsa Dahlbäck, samhällsstrateg på Wingårdhs, ledde arbetet tillsammans med Circues metod Utopiatyping. Genom att låta deltagare formulera visioner för en avlägsen framtid och sedan stegvis föra dem tillbaka till vår tid öppnades nya tankebanor. Metoden bröt invanda föreställningar och skapade utrymme för kreativa, hållbara idéer som kunde omsättas i praktiken – och inspirera till nya funktioner i den gamla Personalhusbygganden.

– Vad gäller återbruksdelen började vi med att enas om en inställning, säger Vera. Att inte automatiskt fråga vad som måste bort, utan vad som kan få vara kvar – och hur vi kan arbeta vidare med det.

Ambitionen var att inspirera till en cirkulär byggprocess och samtidigt skapa en byggnad som både fungerar och uttrycker en ny syn på estetik och materialanvändning.

Att skapa förutsättningar för ett annat arbetssätt

Utifrån detta förhållningssätt byggdes projektets metod steg för steg. För att kunna arbeta mer precist med det befintliga huset genomfördes en scanning av Circue. Den digitala modellen gav en samlad bild av materialhistorik och byggnadens faktiska sammansättning – och därmed en förståelse för dess klimatmässiga, resursmässiga, tektoniska, kulturella och ekonomiska värden.

Scanningen visade att Personalhuset innehåller drygt 8 000 ton material, varav 75 procent är del av den bärande konstruktionen. Eftersom huset ska bevaras blev det särskilt intressant att undersöka återbrukspotentialen i de resterande 25 procenten – de material som ofta rivs och hamnar på deponi vid ombyggnation.

Parallellt genomförde Finn Ahlgren en konstnärlig inventering av material, byggdelar och rumsliga kvaliteter. Hans ingång var att allt är värt att bevara – inte bara det som har högst klimatbesparingspotential.

– Även material med låg status, som gipsskivor, har potential att få ett nytt liv. Det konstnärliga perspektivet ifrågasätter normer och ser möjligheter där andra ser avfall.

Projektets sista del handlade om att bygga prototyper i skala 1:1, framtagna tillsammans med arkitektstudenter och elever från Peabskolan under två intensiva workshopveckor. Studenterna gav projektet en ny dimension och blev en lärandeprocess för nästa generation arkitekter och byggare, som fick arbeta praktiskt med återbruk och byggnation inom planetens gränser.

Bilder från utställningen: 1) och 2) på drivhusen. 3) Rummen möblerades och väggarna blev samtalsobjekt. Foto: Petra Bindel, november 2025.

VERA TIPSAR!

Lärdomar – vad går att skala upp?

Alla experiment är inte lika skalbara. Demontering av lättbetongväggen visade sig mer komplex än väntat. Material gick förlorat och återbrukat tegel behövde tillföras från materialbanken. Det är möjligt – men kräver rätt verktyg och nya arbetssätt.

Centrala lärdomar:

Rita med demonterbarhet i åtanke
Tänk återbruk i nästa led – oavsett om produkten är återbrukad eller ny. Demontering och framtida användning måste planeras redan i ritningsskedet. Det ökar ekonomisk lönsamhet och förlänger livslängden på byggprodukter.
Lera som nyckelspelare i transformation
I projektet tillfördes mycket få nya material. Nästan allt var återcirkulerat inom fastigheten. Lerbruk och lerputs var det huvudsakliga tillskottet. Lera kan användas som murbruk, spackel och puts på flera ytskikt – även sådana vi ofta förbiser. Betong och gips, som ofta betraktas som ”döda” material, kan med obränd lera bli del av en ny hybridlösning som förbättrar inneklimatet och är lätt att återvinna vid nästa ombyggnation.
Fönster i fönster – nya värden i befintliga system
Fönster är svåra att återbruka på grund av tekniska krav. Genom att montera uttjänta fönster invändigt och skapa en inre dubbelglasfasad kan nya funktioner uppstå. Lösningen kan minska behovet av att byta befintliga fasadfönster. De invändiga drivhusen möjliggör dessutom en längre odlingssäsong i urbana miljöer. Vem vill inte kunna skörda tomater i december?

Konkreta lösningar – ett system för att hantera olikheter

Projektet resulterade inte i en färdig lösningskatalog, utan i en serie prototyper som tillsammans bildar vad vi i projektgruppen kallar ett ”system för att hantera olikheter”. Prototyperna är inte tänkta att ersätta allt nytt material, utan fungera som komplement och katalysator för ökat återbruk.

Arbetet handlade mindre om den perfekta skalbara designlösningen och mer om att utveckla en systematik. Innovationen ligger i processen – ett systemtänk som är relevant både i ny- och ombyggnation.

Principen är tydlig: det som byggs framåt ska kunna demonteras och återbrukas vid nästa ombyggnation, antingen ner på materialnivå eller som modul. Modulen har sannolikt störst potential ur både skalbarhets- och ekonomiskt perspektiv.

Prototyperna blev samtalsobjekt. I utställningen möblerades rummen och väggarna fungerade som diskussionsytor kring återbrukets estetik och genomförbarhet.

Några av prototyperna:

Förbrukningsmönster snarare än material

I projektet används begreppet förbrukningsmönster som en bärande idé. För Vera handlar det om att flytta fokus från enskilda material till de system och beteenden som styr hur vi bygger och river.

– Det är inte materialen i sig som är problemet, utan hur snabbt vi gör oss av med dem. Även om vi vet att byggnaders stomme utgör störst klimatbelastning, så ska vi inte förbise de material som ofta har en (oförtjänt) kort livslängd. Alla de delar som rivs ut vid hyresgästanpassningar till exempel utgör på sikt en större klimatbelastning än vad vi kanske tror.

Klimatbesparingspotential

Beräkningarna visade att klimatbesparingspotentialen (A1–A3) i Personalhusets material uppgår till cirka 1 800 ton CO₂e. Det motsvarar ungefär 5 000 kvm standardnyproduktion – eller 9 000 kvm klimatförbättrad nyproduktion.

Enligt Reduction Roadmap* behöver byggindustrin minska sina utsläpp med 96 procent för att hålla sig inom den planetära gränsen. I det perspektivet blir ombyggnation, tillsammans med en lägre byggtakt, en avgörande del av lösningen.

*Reduction Roadmap baseras på den senaste klimatforskningen från FN:s klimatpanel IPCC och beskriver tydligt vilka utsläppsminskningar som krävs för att hålla den globala uppvärmningen inom 1,5 grader.

Estetik under transformation

En central del av arbetet har varit det Vera kallar estetik under transformation – ett förhållningssätt där spår av tid, lagningar och förändring ses som kvaliteter.

– Återbruk innebär nästan alltid att något inte blir perfekt. Frågan är om vi vågar stå för det.

I detta arbete spelade konstnären Finn Ahlgren en viktig roll. Som del av projektgruppen bidrog han med ett konstnärligt perspektiv på material, ytor och berättelser – och hjälpte till att formulera hur förändring kan ges ett eget uttryck.

Finns arbete gjorde oss uppmärksamma på de ”fula” materialens värde, säger Vera. På hur det slitna, lagade och förändrade kan bära mening, inte bara funktion. Och enligt Finn borde en sådan estetik även ha högre status än en ny slätputsad gipsvägg.

Samarbetet inom det tvärdisciplinära projektteamet, där arkitekten Joakim Lyth på Wingårdhs hade en central roll, var en nyckel för att föra dialogen mellan idéer från framsynsarbetet till genomförandet av prototyperna framåt. Projektet visar samtidigt hur innovationssatsningar ger utrymme att testa sådant som annars sällan hinns med i pressade byggprojekt.

Blicken framåt – hopp och realism

Återbruk är fortfarande vanligare i ombyggnation än i nyproduktion. Ekonomiska incitament, tekniska krav och tidsplaner bromsar utvecklingen. Samtidigt visar projektet hur stora klimatbesparingar som faktiskt är möjliga.

Utmaningen ligger inte bara i tekniken, utan i hur vi definierar kvalitet, effektivitet och framgång. För att få snurr på återbruket krävs både nya verktyg och nya affärslogiker – och fler projekt som vågar utmana normen.

Ett som börjar i ett mindset – och som, när det fungerar, tar form i handling.

Under våren 2026 lanserar LFM30 sin nya organisationsstruktur. Detta för att skapa ett mer sammanhållet arbetssätt för omställningen av bygg-, anläggnings- och förvaltningssektorn. Det är ett skifte som rör resurser, ansvar och förmågan att hålla i över tid – och som kräver personer som både kan frågorna och vill ta ett tydligare ledarskap.

En av dem är Anders Eriksson Modin, hållbarhetschef på arkitektkontoret FOJAB och sedan länge engagerad i LFM30. I samband med omorganisationen kliver han nu fram som ledare för omställningsområdet Klimatsmart byggnation – Process och materialflöden, ett uppdrag som både bygger vidare på tidigare erfarenheter och markerar en ny fas i föreningens arbete.

Efter flera år av metodutveckling, pilotprojekt och gemensamt lärande samlas LFM30:s arbete nu i tydligare omställningsområden. Ambitionen är densamma som tidigare – att minska klimatpåverkan – men riktningen är skarpare och mer långsiktig. Från test till tillämpning. Från spjutspetsprojekt till hållbara portföljer.

Ett av dessa områden är Klimatsmart byggnation – Process och materialflöden. Här samlas frågor som ofta avgör mest, men inte alltid syns tydligast: materialvalen, arkitekturen och produktionsprocesserna – från råvaruutvinning till färdig byggnad.

– Det är i genomförandet som mycket avgörs, säger Anders. Det är där huvuddelen av klimatpåverkan faktiskt uppstår, och det är också där vi behöver bli bättre på att fatta kloka beslut som håller över tid.

Ett omställningsområde där teori möter verklighet

Det nya omställningsområdet kommer fokusera på hur val av material, arkitektur och produktionsprocesser påverkar klimatavtrycket genom hela byggprocessen, med särskilt fokus på LCA-delarna A1–A5. Det handlar om allt från råvaruutvinning och materialtillverkning till transporter, byggarbetsplats och färdig byggnad – men också om hur dessa delar hänger ihop i praktiken.

För Anders är det viktigt att arbetet inte reduceras till siffror och beräkningsmodeller.

– Vi behöver våga ifrågasätta invanda sanningar i branschen, till exempel idén om att nyproduktion alltid är det bästa svaret. Så ser logiken ofta ut i dag, men det är inte säkert att det alltid behöver vara så.

Han beskriver en byggsektor där rivning och nybyggnation länge varit norm, även i situationer där andra alternativ hade kunnat ge både lägre klimatpåverkan och bättre resursutnyttjande.

– Staden är inte statisk. Vi kommer alltid behöva bygga nytt till viss del, men ibland handlar det om att bygga om, bygga till eller använda befintliga strukturer på ett annat sätt. Den typen av grundläggande frågor måste vi bli bättre på att ställa tidigt.

Materialforum – en arena för praktiskt samarbete

En konkret arena där detta arbete redan pågår är Materialforum, ett återkommande forum inom LFM30 där byggentreprenörer och materialproducenter tillsammans tar fram en gemensam åtgärdsplan för att minska klimatpåverkan från byggmaterial och produktionsled.

Materialforum fungerar som en brygga mellan ambition och praktik. Här diskuteras både fossilfri materialproduktion och hur krav kan formuleras så att de faktiskt går att använda i verkliga projekt, snarare än att stanna på policynivå.

– Materialforum är ett sätt att ta oss från goda intentioner till gemensamma verktyg, säger Anders. Det är där vi kan skapa åtgärdsplaner som faktiskt används, inte bara pratas om.

Från fyra arbetsgrupper till ett sammanhang

Omställningsområdet är en sammanslagning av tidigare AG3, AG4, AG6 och Anläggningsgruppen, som arbetat med design, beräkningsmetodik respektive materialens, byggarbetsplatsens och anläggningssektorns klimatpåverkan. I den nya strukturen kopplas dessa perspektiv tydligare samman, med målet att minska stuprör och öka samspelet mellan olika delar av byggprocessen.

– Tidigare har vi varit ganska bra på att fördjupa oss var och en för sig. Nu finns det en möjlighet att ta ett större grepp, där fler frågor kan hanteras parallellt och i relation till varandra.

– Jag har varit med länge i LFM30 och känner både frågorna och kulturen. Det här är en delvis ny roll, men i ett sammanhang jag redan tror väldigt mycket på.

Fokus och satsningar i omställningsområdet

Arbetet i omställningsområdet koncentreras till ett antal fokusområden där behovet av utveckling – och samverkan – är stort:

– Det här är inget som en aktör löser ensam. LFM30 är ett sammanhang där man får tillgång till andras erfarenheter, vilket gör det lättare att våga ta steg som annars kan kännas riskfyllda.

Ett tidigt frö – långt från byggbranschen

När Anders själv funderar över var engagemanget började hamnar han varken i arkitektutbildningen eller i yrkeslivet, utan betydligt tidigare – hos sin farmor.

Hon var lantbrukare, uppvuxen på landet utanför Köping, där resurser inte var något abstrakt utan något konkret, begränsat och värdefullt.

– Hon slängde ingenting. En glasburk var guld värd, plastkassar sparades och användes igen, och allt togs till vara.

Det var inget hon gjorde en poäng av. Det var ett sätt att leva – och ett förhållningssätt som i efterhand kommit att prägla Anders syn på resurser och ansvar.

Från arkitektur till hållbarhetsengagemang

Anders utbildade sig till arkitekt i Lund och Berlin och tog examen 2006. Han drogs till yrket för kombinationen av problemlösning och kreativitet, där det stora sammanhanget alltid måste fungera tillsammans med den lilla detaljen.

Ett av hans första projekt i yrkeslivet blev ett parkeringshus, ett uppdrag som väckte fler frågor än svar.

– Jag var ganska skeptisk till parkering som företeelse. Då insåg jag att jag antingen fick sluta jobba med det, eller stanna kvar och försöka förändra.

Han valde det senare och började fördjupa sig i frågor om mobilitet, transporter och resursanvändning. Det blev en naturlig väg in i hållbarhetsarbetet – och så småningom till rollen som hållbarhetschef på FOJAB.

– Om transporter är en av de största klimatpåverkande faktorerna i en människas liv, då måste också den byggda miljön vara en del av lösningen.

Hållbarhet kräver balans

– Ekologisk hållbarhet och minskad klimatpåverkan är helt grundläggande, särskilt med tanke på den kris vi befinner oss i. Men om vi glömmer bort den sociala hållbarheten blir det inte bra, och om vi glömmer bort den ekonomiska hållbarheten blir det inte genomförbart.

För att omställningen ska hända måste den fungera i verkligheten, menar han – i projekt, i organisationer och i vardagen.

Tricket är att aldrig sluta

Utanför jobbet ägnar Anders gärna tid åt längdskidåkning. Vasaloppet, nästan varje år, med träning året runt – ibland på snö, ofta på rullskidor längs Ribban i Malmö.

– För mig handlar det om kontinuitet. Det viktiga är inte när man börjar, utan att man inte slutar göra bra saker.

– Det finns ingen punkt där vi blir klara. Det handlar om att fortsätta göra de bra sakerna – ta ansvar, även när det inte är nytt, enkelt eller bekvämt längre.

Ett arbete som måste hålla över tid

När Anders blickar framåt återkommer han till samma grundtanke som genomsyrar hans engagemang i LFM30.

– Vi har inte obegränsat med resurser, och vi har inte obegränsat med tid. Men vi har kunskap, erfarenhet och möjligheten att göra saker bättre än i dag.

För honom handlar arbetet i föreningen mindre om stora ord och mer om att faktiskt vara med där förändringen sker – i samtalen, i besluten och i det långsiktiga arbetet.

Och kanske är det just där, i uthålligheten snarare än i de snabba resultaten, som LFM30:s nästa fas tar sin form.

– Vi har inte obegränsat med resurser. Och vi har inte obegränsat med tid. Men vi har kunskap, erfarenhet och möjlighet att göra saker bättre.

– Jag vill kunna titta tillbaka om några år och säga: jag var där när det hände. Jag var med och bidrog när bygg-, anläggnings- och förvaltningssektorn tog ett gemensamt ansvar.

Inte till dem som står bredvid och tittar på. Utan till dem som är beredda att vara med – och aldrig sluta.